Yokomen uchi utför vi med den bakre handen, med ett kliv in från ai hanmi-position. Det betyder att uke roterar sin höft, till skillnad från hur vi utför shōmen uchi.
När vi tränar yokomen uchi får vi ett utmärkt tillfälle att upprepa en av aikidons fundamentala principer, nämligen awase och en grundläggande distinktion från begreppen i flera andra budoarter.
Jag hör ibland det pratas om go no sen, sen no sen o.s.v. vilket är en terminologi som vid ett första ögonkast kan te sig rimlig för aikido, men där vi istället har just awase, mötet där vi smälter samman med vår partners kraft. Jag skulle t.o.m. gå så långt som att säga att de tidigare nämnda begreppen kan gå i direkt klinch med vår pedagogik, och därför bör undvikas. Såväl Osensei som flera av hans mest namnkunniga elever har uttryckt likartad argumentation, men det är kunskap som verkar ha försvunnit med tiden, och som vi behöver bevara om vi skall kunna hävda aikidons särart.
Det är dock enkelt även för den nyaste av nybörjare att komma igång och träna. När uke höjer sin bakre arm för att inleda en yokomen-attack, höjer samtidigt nage armarna framför sig på ikkyō undō-vis. Det bör övas synkroniserat, för att närmast upplösa kausaliteten. Övningen bara uppstår hos båda parter samtidigt. Det är samma princip som vi använder i såväl ken som jo awase. Då är vi sammankopplade med varandra redan från första rörelsen, något som resten av tekniken förstås sedan ska förvalta.
Just samtidigheten är något Kobayashi-sensei alltid påpekat som starten på awase-träningen. Utan att öva den kan vi aldrig förstå awase. Vi försöker bara hinna reagera. Speglar vi istället varandra i tid och rum, ja t.o.m. i tanke, kan vi harmoniera och vägleda.
Med yokomen uchi speglar vi även efterföljande rörelse. När uke kliver fram för att attackera, kliver nage bakåt samtidigt som vi låter tegatana på den attackerade sidan möta och skära ner. Vi kan också, som vi kanske än oftare gör, välja att blockera, och glider då snett framåt mot attacken innan den når full kraft.
Shihōnage fick inleda teknikträningen, och det är en teknik som Kobayashi-sensei genomför med en lätthet som var extra slående för mig under min första träningsperiod hos honom. Vi arbetar med att bibehålla och leda vidare den inledande armutsträckningen från mötet med attacken, lyfta ukes arm rakt upp, rotera och hugga ner likt ett svärd. Se till att greppa korrekt så att ukes armbåge hamnar ovanför handleden innan kastet. Det sätter överarmens baksida i maximal sträckning och gör det som allra svårast att kontra, samtidig som det ger god koppling till ukes kroppscentrum när armbågen inte tillåts hänga löst, utan pekar uppåt.
Med ikkyō arbetade vi på det blockerande mötet, samt att få till rätt grepp på ukes handleds pulssida när ikkyōn närmar sig fullbordande innan den sista nedläggningen sker. Det handlar bl.a. om att vara tålmodig innan man sluter sin yttre hand. Detta är absolut grund, men möjliga undantag finns. Vi återkommer till dessa vid andra pass.
Sist på tisdagen övade vi kaitennage. Uchi kaitennage närmare bestämt. Vi blockerar likt i ikkyō och skär sedan ner ukes arm till vår ytterhand så att den kan sträckas utåt. En av de viktiga poängerna var här att sträva efter att göra rotationen närmare ukes hand, med fötterna ihop, snarare än att ta stora kliv nära ukes kropp och därmed rotera mer under ukes armbåge. Detta korrelerar för övrigt med hur vi gör det i hanmi handachiwaza, där vi också behöver arbeta närmare handen när vi roterar på knäna, för att inte tappa kontakten med uke.
På torsdagen fortsatte vi med kakarigeiko, då vi kunde dela in oss med två uke på en nage. Återigen enkom från yokomen-attack, men med ett intensivare flöde såsom träningsformen påbjuder, där vi återbesökte shihōnage, men också arbetade med tenbinnage (udekimenage), iriminage och kotegaeshi.
När det gäller träning av friare eller mer intensivt slag, som jiyu- eller kakarigeiko, påtalar Kobayashi-sensei vikten av att kunna uppvisa att man förmår att applicera grundformerna. Men det gäller att välja rätt, eller snarast att få en lämplig form att manifestera! Vilken ingång? Omote eller ura? Hur väl lyckas man anpassa sig till flödet i attackerna, och kanske även variationen i intensitet?
Inom shuhari innebär detta att vi vänjer oss så pass vid formerna att vi kan lägga dem närmre ryggmärgen, och påbörja processen att frigöra oss från dem.
Ett naturligt avslut blev samtliga sju ken awase samt ki musubi no tachi. För den intresserade kan nämnas att ki musubi och awase ju egentligen är samma sak. Såväl Osensei som flera av hans elever har använt termerna utbytbart. Ki musubi innebär ju att vi knyter samman våra krafter, alltså essentiellt samma som awase.