Grepp om axel med attack mot huvudet, katadori menuchi, kan göras på en rad olika sätt.
Kobayashi Dojo inleder den vanligen med att uke greppar nages axel och att de båda sedan möts möts på mitten i menuchi-rörelsen och försvaret därav. Där går sedan startskottet, om vi kan få kalla det så.
I många fall kan man se den övas som ett regelrätt anfall som nage smälter samman med. Men tanken med detta grundläggande möte förklarade Kobayashi-sensei på ett djupare sätt än så. Det reflekterar också att nage kan initiera och leda fram reaktionen hos uke att sätta upp sin tegatana. Utan att välja blir därför mötet på mitten en naturlig awaseform som övar såväl tidig som sen sammansmältning, skulle så behövas när detta görs i mer fria former, i jiyūwaza. Kobayashi-sensei har ju många gånger påtalat just vikten av att såväl kihon som jiyū måste hänga samman, att grundformerna måste komma till liv och vara förståeliga även under press.
Vi inleder med ikkyō omote, som jag har ett mer komplicerat förhållande till än med många andra tekniker. Att vi tränar att göra tekniken såväl på menuchi-armen som på katadori-armen är inga konstigheter. Men just i ikkyō kan man förhålla sig på olika sätt till hur vi greppar längst ut på ukes arm. Gör vi tekniken på katadori-armen, får vi naturligt ett grepp om handryggen.
Men gör vi ikkyō på menuchi-armen är det inte självklart. Det är lätt att göra den relativt likt shōmen uchi, med tenkan taisabaki först förstås, och faktiskt också med samma känsla som i katate ryōtedori, högt till lågt, som blir högt igen denna gång. Ni som var med vet vad jag menar.
Problemet uppstår när vi har ett axelgrepp i vägen för vår ikkyō…
När vi ”övermannar” detta tenderar det att vara svårt att få rätt grepp om ukes handled, på pulssidan, och vi kan istället råka kroka runt på motsatt sida, vilket i sin tur förändrar hur vi rör oss i resten av nedläggningen (gör det inte det staplar vi bara ännu fler misstag på varandra). Vår parabel blir mindre rak, där vårt krokade grepp gör att vi håller oss mer på utsidan av ukes arm. Det är inte vad vi önskar av vår grundform. Ska vi gå vidare med renzokuwaza är det dock hanterbart.
Istället kan man välja att göra ett greppskifte och ta i handryggen, likt vi ofta associerar med nikyō. Det gör att ukes axel vrids framåt och vi kan uppnå en mer korrekt position för vår fortsatta ikkyō. Detta är möjligt även utan skifte, men varken enkelt eller givet. Samtidigt innebär skilftet i grepp en svårighet.
Jag tror att jag föredrar greppet om handryggen som grundform. När det gäller examination är båda godkända förstås, men man behöver visa, i synnerhet på högre nivåer, att man behärskar att genom tekniken ta kontroll över uke på ett rimligt, aikidomässigt vis.
Vi tränade dessutom kotegaeshi och shihōnage. Med snälla ukes, vars grepp glider ur axeln vid rätt tillfälle, är formerna inte svåra. Men det krävs egentligen tydlig atemi för att göra kotegaeshi på menuchi-armen utan att hamna i trubbel. Vi berörde endast hur detta lätt kan ske, och återbesöker denna form vid ett annat tillfälle. Istället gjorde vi den enbart på katadori-armen, och inleder då som om det vore en ikkyō ura. Sedan krävs en smidig handledsrotation in mot den egna magen för att blottlägga ukes underarm på tumsidan, där rätt grepp för kotegaeshi kan appliceras.
Kobayashi-sensei brukar vara synnerligen hård i bedömningen just när elever inte tar rätt inför kotegaeshi, utan fuskar och tar på underarmens ovansida. Så vi övar att hitta rätt i rotationen av armen, samt i hur vi justerar vår position och hållning när detta sker. När det klickar är det en synnerligen elegant lösning som är användbar i en rad olika sammanhang!
Efter kotegaeshi kom som sagt shihōnage, där omote görs på två huvudsakliga vis. Båda syftar till att komma under axelgreppet, INTE menuchi-armen som vi ändå roterar under när vi ska kasta. Ofta syns misstaget att krångla till detta i onödan. Så sikta bara på att undvika att gå in i armen som greppar axeln.
Det vanligaste sättet är att niga ner på ett knä och därmed få en mer fördelaktig position inför det fortsatta kastet. Vi tittade i detalj på exakt vartåt vi ska sikta, och vad som är viktigt för att vi inte ska trassla in oss, utan få en smidig rörelse.
Men det jag bedömer vara det aikidomässigt mest gynnsamma träningssättet är ett annat, nämligen att luta vår mittlinje bort från den greppade axeln innan vi ska in under ukes arm. På så vis kan vi få ett annat perspektiv på var uke har en öppning, och dessutom bibehålla en koppling i axelgreppet, som vi nyttjade även i vår sista teknik, kaiten osae.
Det är ju trots allt aiki som är vår huvudprincip, och tappar vi kontakten, upphör övningen i detta.