Det finns en teknik jag kommer väl ihåg från min första längre period hos Kobayashi-sensei, och det var hur han gjorde sankyō från shōmen uchi vid ett antal tillfällen.
Istället för att direkt möta och skära ner ukes arm på vanligt manér började han att med den mötande handen glida mot och greppa tag i ukes fyra fingrar. Sedan gjorde han en cirkel utåt för att vrida ukes tegatana mot sig. Nästa steg var att fortsätta med en likadan cirkel till men då byta till att greppa med den andra handen och ställa sig i gyaku hanmi. Sedan gick handen nästan ett varv till då han med fast sankyō-fattning kunde få kontroll över ukes hela arm, axel och centrum, och därmed fullborda en nedvändning av ukes kropp inför den sista nedläggningen. Om man helt sonika inte adderar ytterligare grepp utan fullbordar tekniken med stående osae kan man t.o.m. få en i mångt och mycket helt ”ensidig” sankyō som är svår för uke att hänga med i.
Dessa tre loopar, tre steg, sandankai, för sankyō är ett exempel på en till synes komplicerad, men egentligen mycket enkel teknikapplikation så typisk för Kobayashi-sensei. Tekniken smyger sig på uke utan att direkt gå på mål. Kontrollen börjar vid ukes fingar, sedan genom tegatana tar den kontrollen vidare till armbåge, axel och till sist ukes hela mittlinje. Den är lekfull, tillika effektiv och något som för mig visat på en viktig aspekt av vår undervisning.
För det som ofelbart skedde när han instruerade detta, i synnerhet på läger utomlands, men också på någon av alla turer vi tagit till platser han frekventerade mer sällan i Tokyo-området, var att de allra flesta försökte göra detta med endast två ”loopar”. Det var som att något inte nådde fram utan eleverna var helt och hållet inne på att gå direkt på sankyō-fattningen i gyaku hanmi, utan tålamod att låta tekniken ha sin gång. Varje enskilt steg hade en specifik funktion, och genom att göra de två första till ett enda steg tappar man vitsen med just detta utförandet.
Därför blev detta en viktig teknik att gå igenom noggrant på vårt pass denna vecka men inte av rent aikidomässiga skäl, utan snarast pedagogiska. Den belyser så väl varför förutfattade meningar, och ryggmärgskänsla för hur man ska göra, kan leda fel. Har man inte tid att förstå de finare detaljerna kan vilken teknik som helst framstå som ologisk, men man kanske inte ens har gjort de steg som undervisades. Än värre blir det när man sedan försöker undervisa dessa missuppfattningar vidare och berätta vad den store sensein visade…
Det gäller med andra ord att vara noggrann med att titta på läraren visar, men också för läraren att veta precis vad de faktiskt försöker undervisa! Det sistnämnda är var vi har vår kanske största utmaning inom aikido nuförtiden.