Författare: admin

Veckan bjuder på ryōtedori, grepp i vardera handled, som utgår från gyakuhanmi.

Även om vi går igenom flera grundläggande tekniker är just träningen av tenchinage av synnerligt intresse. Vad jag kan minnas är det bara med denna anfallsform som jag tränat tenchinage för Kobayashi-sensei, även om den förekommer vid andra anfallsformer i andra pedagogiska linjer.

”Ten” står för himmel, och ”chi” för jord, så vi översätter det ibland som ”himmel och jord”-kast. En hand (den mot den bakre foten) går uppåt. Den andra, mot den främre foten, går nedåt, eller snarare utåt. Vi glider förbi ukes främre fot i den första rörelsen, och kliver sedan in bakom i den andra.

Det är lätt att tenchinage blir lite som en iriminage, där vi går förbi eller genom ukes grepp med den uppåtgående armen, och för den mot halsen. Men då missar vi att göra tekniken med ukes grepp, vilket i är det som mest övar vår förmåga till aiki, och vår kokyū-ryoku.

Fokus bör därför ligga på att utveckla denna aspekt, som i mångt och mycket är samma som i zagi kokyūhō.

Den lyftande handens rörelse fokuseras det ofta på, och är något vi har många namn på, men där jag föredrar ”aiki-age”, fritt översatt till ”aiki-lyft” eller ”aiki-höjning”. Jag ska inte gå in i detalj på den här, men vill konstatera att hur viktig den är må vara också ibland distraherar från helheten. Den hand som sträcker ut nedåt ska tillsammans med den hand som går mot himlen, nämligen koppla ett sådant grepp om ukes mittlinje att denna skruvas uppåt och böjs utåt. Det sätter ukes höftstabilitet ur spel och möjliggör det efterföljande kastet.

Ett sätt att hitta stöd och kraft i sin rörelse är att göra den från sida till sida, där vi puttar uke snett bakåt, men utan att uke faller till mattan, något som Kobayashi-sensei ofta undervisat. Vi gör det hela dojons längd, och byter sedan roller.

När vi kommer till de till alla övriga tekniker teknikerna har vi övat mycket på olika former av taisabaki, förflyttningar av kroppen för att hantera anfallet. Det verkar finnas i ryggmärgen att uke är lätt att leda med, nästan genom att endast slänga med armarna, men här behöver man arbeta med den exakta handföringen för att kontrollera kontaktytan.

Hade det varit blott katatedori hade vi t.ex. kunnat göra tenkan taisabaki, men nu har vi en hand till att hantera. Med övningen av tenchinage i färskt minne är det också på samma vis, genom att lyfta den uppåt (aiki-age) som vi huvudsakligen har arbetat för att öppna upp ukes kontroll och göra tenkan. Båda armarna agerar i samkang, och istället för att ta ukes balans utåt och bakåt, kan vi istället leda uke inåt och framåt. Ett par andra sätt gick vi också igenom.

Nu är vi redo att ta oss an fortsättningen, men mer om det i kommande senseibanashi!

Kobayashi-sensei är svag för zagi, eller suwariwaza som vi oftast säger (samma tecken, annan läsning). Han är en fantom på knäna, och har sin goda teknik att tacka för att ha kunnat fortsätta med detta under alla år. Tekniken bygger förstås i sin tur en kropp som klarar övningarna väl, och det är därför av yttersta vikt att inte slarva förbi dessa moment.

När jag först tränade som inneboende elev hos honom så gick vi igenom allt från grunden, och just shikkō i ushiro-variant, bakåt, var helt annorlunda än vad jag tidigare upplevt på svensk mark. Den gång jag hade sett läras ut var som att ta steg snett bakåt, och inte alls som att gå baklänges likt Kobayashi-sensei nu visade. Kobayashi-sensei sa att den sneda gången bakåt (eller andra liknande varianter) var att missa det viktiga med övningen vilket i sin tur gjorde en rad olika tekniker omöjliga att göra.

Istället skulle man gå bakåt på samma sätt som framåt. Det går till så att man först gör plats genom att fälla ut den bakre foten. Sedan skjuter man det främre benet bakåt rakt under sig, medan höfterna rör sig rakt bakåt och det knä som nu hamnat längst fram reser på sig.

Gör man shikkō bakåt på detta vis öppnas för nya utföranden av tekniker då tai sabaki sittande blir mer naturlig. Koayashi-sensei brukar dessutom betona dess värde genom att visa på ken suburi sittande i rörelse (zengo no idō) och varför andra varianter inte möjliggör en rimlig form värdig den moderna samurajen.

Det är dock ingen enkel uppgift att bemästra shikkō i allmänhet och ushiro shikkō i synnerhet. Det kräver ett idogt nötande av formerna, samt att man arbetar med rörligheten i höfter, knän och vrister. Ändamålsenliga övningar hittar ni i vår uppvärmning, som med fördel kan återbesökas under ett pass med mycket shikkō.

Kobayashi-sensei brukade säga att Ōsensei blev på gott humör när de gjorde suwariwaza, vilket kanske är varifrån hans egen positiva attityd till denna träningsform kommer. Detta, och mycket mer pratar Hiroaki-sensei om i nedanstående video, där han ger en rad av sina egna pedagogiska tips för att hitta rätt i shikkō mae, ushiro och kaiten. Ytterst sevärt!

Det finns en teknik jag kommer väl ihåg från min första längre period hos Kobayashi-sensei, och det var hur han gjorde sankyō från shōmen uchi vid ett antal tillfällen.

Istället för att direkt möta och skära ner ukes arm på vanligt manér började han att med den mötande handen glida mot och greppa tag i ukes fyra fingrar. Sedan gjorde han en cirkel utåt för att vrida ukes tegatana mot sig. Nästa steg var att fortsätta med en likadan cirkel till men då byta till att greppa med den andra handen och ställa sig i gyaku hanmi. Sedan gick handen nästan ett varv till då han med fast sankyō-fattning kunde få kontroll över ukes hela arm, axel och centrum, och därmed fullborda en nedvändning av ukes kropp inför den sista nedläggningen. Om man helt sonika inte adderar ytterligare grepp utan fullbordar tekniken med stående osae kan man t.o.m. få en i mångt och mycket helt ”ensidig” sankyō som är svår för uke att hänga med i.

Dessa tre loopar, tre steg, sandankai, för sankyō är ett exempel på en till synes komplicerad, men egentligen mycket enkel teknikapplikation så typisk för Kobayashi-sensei. Tekniken smyger sig på uke utan att direkt gå på mål. Kontrollen börjar vid ukes fingar, sedan genom tegatana tar den kontrollen vidare till armbåge, axel och till sist ukes hela mittlinje. Den är lekfull, tillika effektiv och något som för mig visat på en viktig aspekt av vår undervisning.

För det som ofelbart skedde när han instruerade detta, i synnerhet på läger utomlands, men också på någon av alla turer vi tagit till platser han frekventerade mer sällan i Tokyo-området, var att de allra flesta försökte göra detta med endast två ”loopar”. Det var som att något inte nådde fram utan eleverna var helt och hållet inne på att gå direkt på sankyō-fattningen i gyaku hanmi, utan tålamod att låta tekniken ha sin gång. Varje enskilt steg hade en specifik funktion, och genom att göra de två första till ett enda steg tappar man vitsen med just detta utförandet.

Därför blev detta en viktig teknik att gå igenom noggrant på vårt pass denna vecka men inte av rent aikidomässiga skäl, utan snarast pedagogiska. Den belyser så väl varför förutfattade meningar, och ryggmärgskänsla för hur man ska göra, kan leda fel. Har man inte tid att förstå de finare detaljerna kan vilken teknik som helst framstå som ologisk, men man kanske inte ens har gjort de steg som undervisades. Än värre blir det när man sedan försöker undervisa dessa missuppfattningar vidare och berätta vad den store sensein visade…

Det gäller med andra ord att vara noggrann med att titta på läraren visar, men också för läraren att veta precis vad de faktiskt försöker undervisa! Det sistnämnda är var vi har vår kanske största utmaning inom aikido nuförtiden.

Ryōkatadori har en förutsättning som är närmast unik för våra anfallsformer. Vi hamnar nämligen närmre varandra än i de flesta andra fall, och utan en kontaktpunkt på en distans likt i ushiro katate kubijime där handledsgreppet är vad en aikidōka normalt är bekväm att arbeta med.

Istället gör greppet i vardera axel att vi hamnar i en position som är mer som i jūdō,. Men då aikidō inte är jūdō behöver vi skapa förutsättningarna för aiki. Greppet är till sin natur inte heller lika kontrollerbart som när det sker i handleden, och utgår inte träningen från en flytande form där vi kan smälta samman med attacken innan den är helt fullbordad, hamnar vi lätt i klistret.

För våra grundtekniker (ikkyō o.s.v.) är den inledande rörelsen av yttersta vikt för att skapa de förutsättningar vi behöver, och ryggmärgen säger ofta att vi kan göra som i katadori, och plocka en arm för att applicera en teknik på. Men då det alltid är en annan arm i vägen, och uke dessutom med båda armar får en helt annan balans och kontroll, är det inte möjligt utan synnerlig medgörlighet.

Kobayashi-sensei, som normalt genomför tekniker utan att använda atemi (som dock kan instrueras på djupet separat, men mer om detta vid annat tillfälle), gör därför detta i två steg. Låt oss beskriva det ifrån en hanmi med höger fot fram hos nage, och därmed vänster hos uke.

Det första innebär att vi kliver bakåt med höger ben, samtidigt som vi lägger vänsterhanden mot ukes vänstra armveck. Höger arm sträcker vi samtidigt bakåt. Detta skapar en dragande rörelse snett framåt vänster för uke ut genom dennes armbåge, utan att kunna hämta fullt stöd från nages axel.

Sedan vrider vi den utsträckta högerarmen över axelgreppet och tar tag i handryggen på ukes högra arm, samtidigt som vi kliver bakåt med vårt eget vänsterben och sträcker ut vänster arm bakåt. Två mycket snarlika steg alltså; ett för att uke ska börja rotera sin höft och obevekligt förlora viss balans framåt. Ett för att vända på det hela, få ukes hållning att brytas en smula, och ta kontroll över en arm.

Sist men inte minst var det ju detta med närheten. När vi greppat tag om ukes handrygg behöver vi skapa en smula distans, och med just ikkyō behöver vi endast göra smärre justeringar när vi vänder över armen på uke, där den främre foten flyttas något utåt för att ändra hanmins riktning.

Uke kommer vändas bort från nage, och kontrollen kommer gå från ukes grepp i axeln, genom yttergränserna av dennes centrum, och vidare ut i den sträckta armen. Att nage håller sina armar obändliga är här av synnerlig vikt för att inte krympa distansen å det minsta. Nobashite!

Sedan finns förstås andra lösningar, i synnerhet för övriga tekniker, men vad vi vill se vid exempelvis examination av våra grundtekniker på kyūnivå är allra minst att man har förstått hur just denna ingång fungerar.

Grepp om axel med attack mot huvudet, katadori menuchi, kan göras på en rad olika sätt.
Kobayashi Dojo inleder den vanligen med att uke greppar nages axel och att de båda sedan möts möts på mitten i menuchi-rörelsen och försvaret därav. Där går sedan startskottet, om vi kan få kalla det så.

I många fall kan man se den övas som ett regelrätt anfall som nage smälter samman med. Men tanken med detta grundläggande möte förklarade Kobayashi-sensei på ett djupare sätt än så. Det reflekterar också att nage kan initiera och leda fram reaktionen hos uke att sätta upp sin tegatana. Utan att välja blir därför mötet på mitten en naturlig awaseform som övar såväl tidig som sen sammansmältning, skulle så behövas när detta görs i mer fria former, i jiyūwaza. Kobayashi-sensei har ju många gånger påtalat just vikten av att såväl kihon som jiyū måste hänga samman, att grundformerna måste komma till liv och vara förståeliga även under press.

Vi inleder med ikkyō omote, som jag har ett mer komplicerat förhållande till än med många andra tekniker. Att vi tränar att göra tekniken såväl på menuchi-armen som på katadori-armen är inga konstigheter. Men just i ikkyō kan man förhålla sig på olika sätt till hur vi greppar längst ut på ukes arm. Gör vi tekniken på katadori-armen, får vi naturligt ett grepp om handryggen.

Men gör vi ikkyō på menuchi-armen är det inte självklart. Det är lätt att göra den relativt likt shōmen uchi, med tenkan taisabaki först förstås, och faktiskt också med samma känsla som i katate ryōtedori, högt till lågt, som blir högt igen denna gång. Ni som var med vet vad jag menar.

Problemet uppstår när vi har ett axelgrepp i vägen för vår ikkyō…

När vi ”övermannar” detta tenderar det att vara svårt att få rätt grepp om ukes handled, på pulssidan, och vi kan istället råka kroka runt på motsatt sida, vilket i sin tur förändrar hur vi rör oss i resten av nedläggningen (gör det inte det staplar vi bara ännu fler misstag på varandra). Vår parabel blir mindre rak, där vårt krokade grepp gör att vi håller oss mer på utsidan av ukes arm. Det är inte vad vi önskar av vår grundform. Ska vi gå vidare med renzokuwaza är det dock hanterbart.

Istället kan man välja att göra ett greppskifte och ta i handryggen, likt vi ofta associerar med nikyō. Det gör att ukes axel vrids framåt och vi kan uppnå en mer korrekt position för vår fortsatta ikkyō. Detta är möjligt även utan skifte, men varken enkelt eller givet. Samtidigt innebär skilftet i grepp en svårighet.

Jag tror att jag föredrar greppet om handryggen som grundform. När det gäller examination är båda godkända förstås, men man behöver visa, i synnerhet på högre nivåer, att man behärskar att genom tekniken ta kontroll över uke på ett rimligt, aikidomässigt vis.

Vi tränade dessutom kotegaeshi och shihōnage. Med snälla ukes, vars grepp glider ur axeln vid rätt tillfälle, är formerna inte svåra. Men det krävs egentligen tydlig atemi för att göra kotegaeshi på menuchi-armen utan att hamna i trubbel. Vi berörde endast hur detta lätt kan ske, och återbesöker denna form vid ett annat tillfälle. Istället gjorde vi den enbart på katadori-armen, och inleder då som om det vore en ikkyō ura. Sedan krävs en smidig handledsrotation in mot den egna magen för att blottlägga ukes underarm på tumsidan, där rätt grepp för kotegaeshi kan appliceras.

Kobayashi-sensei brukar vara synnerligen hård i bedömningen just när elever inte tar rätt inför kotegaeshi, utan fuskar och tar på underarmens ovansida. Så vi övar att hitta rätt i rotationen av armen, samt i hur vi justerar vår position och hållning när detta sker. När det klickar är det en synnerligen elegant lösning som är användbar i en rad olika sammanhang!

Efter kotegaeshi kom som sagt shihōnage, där omote görs på två huvudsakliga vis. Båda syftar till att komma under axelgreppet, INTE menuchi-armen som vi ändå roterar under när vi ska kasta. Ofta syns misstaget att krångla till detta i onödan. Så sikta bara på att undvika att gå in i armen som greppar axeln.

Det vanligaste sättet är att niga ner på ett knä och därmed få en mer fördelaktig position inför det fortsatta kastet. Vi tittade i detalj på exakt vartåt vi ska sikta, och vad som är viktigt för att vi inte ska trassla in oss, utan få en smidig rörelse.

Men det jag bedömer vara det aikidomässigt mest gynnsamma träningssättet är ett annat, nämligen att luta vår mittlinje bort från den greppade axeln innan vi ska in under ukes arm. På så vis kan vi få ett annat perspektiv på var uke har en öppning, och dessutom bibehålla en koppling i axelgreppet, som vi nyttjade även i vår sista teknik, kaiten osae.

Det är ju trots allt aiki som är vår huvudprincip, och tappar vi kontakten, upphör övningen i detta.