Författare: admin

Katate ryōtedori , eller morotedori som det också kallas, är så mångfacetterad och utmanande att den skulle kunna hävdas vara en av de mest givande anfallsformerna vi tränar. 

Uke greppar med två händer om nages handled och underarm. I grundform försöker uke kontrollera armens utsida, den med tegatana, men variationer förekommer också.

Det som alltid måste dyka upp i tanken när man tränar katate ryōtedori är det som Kobayashi-sensei först lärde mig; ”lågt till högt, högt till lågt”. Det är en grundregel som beskriver hur vi kan ta kontroll över ukes mittlinje, och se till att dennes stabilitet i höfterna sätts ur spel. Eller sagt med andra ord, att uke inte längre tillåts hämta kraft ur höftstabiliteten.

Tenkan taisabaki inleder, och med lågt till högt kan vi applicera t.ex. en ikkyō på ”ai hanmi-armen”. Med högt till lågt kan vi istället koncentrera oss på ”gyaku hanmi-armen”. 

Men allra mest fundamentalt för många är förstås kokyūhō. Det leder oss in på syftet med denna övning, vars namn ger oss en tydlig ledtråd. Kokyū, en term som i sin mest basala form indikerar andning, men som inte bör reduceras till just detta. Snarare är det en term som bör förstås som något mycket större, att förmå integrera med (en anfallande) kraft. Detta kan vi elaborera vid ett senare tillfälle, men som detta är även kokyūnage en term vi bättre kan förstå.  Att kasta enbart genom att smälta samman med en kraft. Eller som Kobayashi-sensei dessutom lade till i definitionen, utan att applicera ytterligare grepp. Som kuriosa kan också sägas att det vi idag generellt kallar kokyūhō faktiskt benämndes som kokyūnage förr i tiden.

Kokyūhō tränar vi i sin mest grundläggande form genom att glida in på ukes flank och vända vår hanmi 180 grader, innan vi i samband med att vi höjer våra armar, tar plats höft mot höft och spärrar ukes ena ben från att fly bakåt när vi kastar.

Men vi tränar också en mer ”modern” variant, där vi, utan att vända oss helt, istället korsar våra ben för att direkt kunna glida djupare in på plats. Den ska dock i allt väsentligt fylla samma funktion som vår tidigare grundteknik. Att träna denna innan man förstått den mest grundläggande formen kan dock göra att man inte får med samma fundamenta. Ett vanligt symptom är t.ex. att man frestas att använda annat än den greppade armen för att kasta, och försöker knuffa med den andra. Det är att helt missa poängen!

Det vi övar med kokyūhō är kokyū-ryoku, kokyū-kraft. Det gör vi visserligen alltid skulle man kunna hävda, men i synnerhet så med kokyūhō som ger oss ett ramverk som tillåter oss fokusera i alla led på att hitta rätt.

Men ovanstående övningar är blott trubbiga instrument. Instrument vi visar kompetens inom vid examination, även upp på högre dangradsnivå, men där en förmåga utöver detta bör gå att skönja på de högsta graderna. För när kokyū-ryoku tilltar, kan också övningen utvecklas, till en enklare men svårare nivå. Enklare till det yttre, svårare i det inre.

En högre form tränas nämligen också, och under min första längre period i Japan var det inte sällan föremål för intensiva studier efter ordinarie pass, med de mest engagerade, intresserade, hungriga efter mer. Samma utövare som ofta även sitter kvar länge och nöter zagi kokyūhō. Kobayashi-sensei var ofta där och vägledde. Till sitt yttre ser det mest ut som att vi med än enklare steg helt enkelt vänder våra armar över uke, som en våg som inte går att värja sig mot. Till det inre känns en direkt koppling till ukes centrum, ett tryck som inte släpper, samtidigt som rörelsen hos nage, kontrollen över ukes centrum genom greppet, är mycket svårt att motstå. Det är som en naturkraft som sveper över uke. I detta är betydelsen av enskilda detaljer mindre viktig.

Vi avslutade med att känna på detta sätt att träna, men det är viktigt att poängtera att det till viss del är dömt att misslyckas, att vara närmast ouppnåeligt innan många, många försök passerat. Det är inte något jag anser vara nedslående. Det bör istället ses som upplyftande att utveckling långt bortom horisonten finns att sträva efter.

Yokomen uchi utför vi med den bakre handen, med ett kliv in från ai hanmi-position. Det betyder att uke roterar sin höft, till skillnad från hur vi utför shōmen uchi.

När vi tränar yokomen uchi får vi ett utmärkt tillfälle att upprepa en av aikidons fundamentala principer, nämligen awase och en grundläggande distinktion från begreppen i flera andra budoarter.

Jag hör ibland det pratas om go no sen, sen no sen o.s.v. vilket är en terminologi som vid ett första ögonkast kan te sig rimlig för aikido, men där vi istället har just awase, mötet där vi smälter samman med vår partners kraft. Jag skulle t.o.m. gå så långt som att säga att de tidigare nämnda begreppen kan gå i direkt klinch med vår pedagogik, och därför bör undvikas. Såväl Osensei som flera av hans mest namnkunniga elever har uttryckt likartad argumentation, men det är kunskap som verkar ha försvunnit med tiden, och som vi behöver bevara om vi skall kunna hävda aikidons särart.

Det är dock enkelt även för den nyaste av nybörjare att komma igång och träna. När uke höjer sin bakre arm för att inleda en yokomen-attack, höjer samtidigt nage armarna framför sig på ikkyō undō-vis. Det bör övas synkroniserat, för att närmast upplösa kausaliteten. Övningen bara uppstår hos båda parter samtidigt. Det är samma princip som vi använder i såväl ken som jo awase. Då är vi sammankopplade med varandra redan från första rörelsen, något som resten av tekniken förstås sedan ska förvalta.

Just samtidigheten är något Kobayashi-sensei alltid påpekat som starten på awase-träningen. Utan att öva den kan vi aldrig förstå awase. Vi försöker bara hinna reagera. Speglar vi istället varandra i tid och rum, ja t.o.m. i tanke, kan vi harmoniera och vägleda.

Med yokomen uchi speglar vi även efterföljande rörelse. När uke kliver fram för att attackera, kliver nage bakåt samtidigt som vi låter tegatana på den attackerade sidan möta och skära ner. Vi kan också, som vi kanske än oftare gör, välja att blockera, och glider då snett framåt mot attacken innan den når full kraft.

Shihōnage fick inleda teknikträningen, och det är en teknik som Kobayashi-sensei genomför med en lätthet som var extra slående för mig under min första träningsperiod hos honom. Vi arbetar med att bibehålla och leda vidare den inledande armutsträckningen från mötet med attacken, lyfta ukes arm rakt upp, rotera och hugga ner likt ett svärd. Se till att greppa korrekt så att ukes armbåge hamnar ovanför handleden innan kastet. Det sätter överarmens baksida i maximal sträckning och gör det som allra svårast att kontra, samtidig som det ger god koppling till ukes kroppscentrum när armbågen inte tillåts hänga löst, utan pekar uppåt.

Med ikkyō arbetade vi på det blockerande mötet, samt att få till rätt grepp på ukes handleds pulssida när ikkyōn närmar sig fullbordande innan den sista nedläggningen sker. Det handlar bl.a. om att vara tålmodig innan man sluter sin yttre hand. Detta är absolut grund, men möjliga undantag finns. Vi återkommer till dessa vid andra pass.

Sist på tisdagen övade vi kaitennage. Uchi kaitennage närmare bestämt. Vi blockerar likt i ikkyō och skär sedan ner ukes arm till vår ytterhand så att den kan sträckas utåt. En av de viktiga poängerna var här att sträva efter att göra rotationen närmare ukes hand, med fötterna ihop, snarare än att ta stora kliv nära ukes kropp och därmed rotera mer under ukes armbåge. Detta korrelerar för övrigt med hur vi gör det i hanmi handachiwaza, där vi också behöver arbeta närmare handen när vi roterar på knäna, för att inte tappa kontakten med uke.

På torsdagen fortsatte vi med kakarigeiko, då vi kunde dela in oss med två uke på en nage. Återigen enkom från yokomen-attack, men med ett intensivare flöde såsom träningsformen påbjuder, där vi återbesökte shihōnage, men också arbetade med tenbinnage (udekimenage), iriminage och kotegaeshi.

När det gäller träning av friare eller mer intensivt slag, som jiyu- eller kakarigeiko, påtalar Kobayashi-sensei vikten av att kunna uppvisa att man förmår att applicera grundformerna. Men det gäller att välja rätt, eller snarast att få en lämplig form att manifestera! Vilken ingång? Omote eller ura?  Hur väl lyckas man anpassa sig till flödet i attackerna, och kanske även variationen i intensitet?

Inom shuhari innebär detta att vi vänjer oss så pass vid formerna att vi kan lägga dem närmre ryggmärgen, och påbörja processen att frigöra oss från dem.

Ett naturligt avslut blev samtliga sju ken awase samt ki musubi no tachi. För den intresserade kan nämnas att ki musubi och awase ju egentligen är samma sak. Såväl Osensei som flera av hans elever har använt termerna utbytbart. Ki musubi innebär ju att vi knyter samman våra krafter, alltså essentiellt samma som awase.

Påsklovsveckan bjuder på shōmen uchi, en attack som Kobayashi Dojo genomför framåtglidande, inte med ett steg. Det är en viktig distinktion då det innebär att höften på uke inte roterar med attacken.

Att aikidon är sprungen ur rörelser med svärd kan göras synnerligen tydligt när vi tränar shōmen uchi i hanmi handachiwaza. Kobayashi Dojo undervisar nämligen ken suburi även som zagi, alltså sittande. När man tränar raka hugg, i rörelse framåt och bakåt (zengo no idō), behöver man använda all sin förmåga för att göra det smidigt, och i synnerhet när Kobayashi-sensei insisterar på att göra det med kaiten, en rotation mellan varje hugg. Tillsammans med sittande shihōgiri är det nyttig träning som lär en att röra sig på samma stabila, exakta men samtidigt fria sätt som är nyckeln till att lyckas med just shōmen uchi i hanmi handachiwaza.

Vi börjar med ikkyō omote, där vi inledningsvis möter attacken på samma sätt som vi höjer svärdet inför ett hugg, d.v.s. rakt uppåt utan att skjuta höften framåt. Främre arm och ben lyfts här samtidigt. Att vara kompakt och stabil hjälper oss sedan att divergera attacken snett ned åt sidan för att sluta greppet om ukes handled först när vi når pulssidan.

När vi gör ura flyttar vi istället det bakre benet framåt, men utan att låta den initialt mötande handen flytta sig nämnvärt. Den instabilitet vi får jämfört med omote är inget problem med tanke på den rotation vi ändå avser göra. Den hand som möter armbågen håller vi sträckt genom vändningen så att uke inte kommer onödigt nära vårt centrum och tar oss ur balans. Vi rör oss återigen som en kompakt enhet, med stabilitet i alla moment, utan onödiga utsvängningar, eller som vi uttrycker det på japanska; ”muda na ugoki o shinai”.

Detta är absolut kihon, och något vi behöver nöta idogt för att bemästra. Många alternativa lösningar kan ses på samma teknik, men de är inte sällan sprungna ur bristande kunskap.

Vi arbetade också vidare med kotegaeshi samt sankyōnage, den sistnämnda en favorit hos Kobayashi-sensei. Båda inleds med en kaiten taisabaki, om än med olika vinkel samt olika grepp. Gemensamt är att de kräver stor medvetenhet om korrekt avstånd till uke för att bibehålla balans och kontroll. Dessutom avslutas de båda kasten med att man sätter upp en fot, likt när man gör ken suburi sittande, såsom det anstår en ståtlig samuraj.

Detta är också ett lysande exempel på att aikidons hemligheter gömmer sig helt öppet i dess grunder. För det är först när man känner till dessa specifika utföranden, vår kihon, samt relationen, riai, mellan ken och taijutsu, som vi kan se de röda trådar som får allt att hänga ihop och bli mer logiskt.

Denna vecka var det genom att om och om igen återkomma till just vår ken suburi i zagi, såväl zengo no idō som shihōgiri, som kunde vi arbeta oss fram till en ny nivå av förståelse och inte minst förmåga i hanmi handachiwaza.

Veckans tema är katatedori, eller gyakuhanmi katatedori som vi ibland förtydligar i kontrast till aihanmi katatedori. Det sistnämnda är i mångt och mycket en greppform som vi lämnar bakom oss efter nybörjarstadiet, för att fokusera på gyakuhanmi. Därmed har katatedori blivit synonymt med just gyakuhanmi-varianten.

Träningen har fokuserat på först och främst tai no tenkan, att vända kroppen korrekt. Det är lätt att hamna i en roterande rörelse, där vi ritar stora cirklar, såväl med armar som med ben. Det ses på alla nivåer, från nya till långtida tränande. Men det är ineffektivt, då man ofta rör sig över sin egen höftled, istället för att rotera i kroppens mittlinje. Man blir instabil och långsam, för att bara nämna några nackdelar.

Därför försöker jag alltid förmedla vad jag vill minnas vara mitt första tips från Kobayashi-sensei kring just tai no tenkan, eller tenkan tai sabaki i allmänhet. ”Vänd dig och dra ett streck med foten”. Något i den stilen sa han, men exakta orden kan kvitta. Innebörden var just att vända kroppen först, något som kräver att vi absorberar greppets kraft tydligt till vårt centrum, istället för att svinga oss runt den. Sedan drar vi foten, som nu är främst, rakt bakåt. Det gäller därmed också att välja sin riktning med noggrannhet. Först när man behärskar detta kan man röra sig mer fritt. Kobayashi-sensei klarar förstås detta obehindrat, men det kan för ett otränat öga göra att man går direkt på hans yttre form utan att förstå den inre, utan att förstå vägen dit. Shuhari ni vet…

Nåväl, från tai no tenkan, går vi direkt till en rörelse åt motsatt håll, aiki age. Detta ”aikilyft” eller ”aikihöjning” är vad vi gör t.ex. i tenchinage när den ena armen går uppåt, mot himlen, eller i zagi kokyūhō när vi gör samma sak med båda armar. Vi absorberar greppets kraft och vänder den uppåt, ut genom ukes armbåge vilket ger kontroll över dennes centrum. Det är frestande att fokusera på att sätta kraft i tegatana, men det måste vi inte. Det kan snarast vara en fördel att helt låta handen slappna av eller t.o.m. knytas, då ukes grepp inte sällan ändå uppmuntrar fingrarna att slutas. Känslan blir att vi projicerar kraft ut genom handleden, genom ukes underarm som sitter som förenad med vår egen.

Detta är faktiskt en av de viktigaste övningarna vi har för att stärka vår kokyū-ryoku, förmågan att naturligt koordinerat applicera aiki, sammansmältningen och kontrollen av krafter. Så öva ofta och fokuserat för att hitta rätt!

Med aiki age får vi en ingång som kan bli mycket mer direkt, och omgående bryta ukes balans. Men vi övade också att applicera aiki age efter tai no tenkan. I kombination öppnar dessa två fundamentala rörelser stora möjligheter att styra kraften dit vi vill, och inte minst när vi vill. Så de är i högsta grad med i allt från grund till fritt, från kata- till jiyūgeiko.

Känslan i dessa vändningar och rotationer kan med fördel också övas på egen hand mellan passen, för att göra dem till en mer naturlig del av vårt rörelsemönster. Men det blir förstås inte aiki utan en partner.

Yatte mimashō! Prova och se!

Jag har bestämt mig för att försöka sammanfatta utvalda delar av det vi tränat under en vecka, eller t.o.m. ett pass. Framför allt är det som en slags minnesanteckning för er som tränar, men förhoppningsvis finns intresseväckande detaljer även för andra.

Vecka 11 är en bra startpunkt, då vi har tränat munadori. Kobayashi Dojo har nämligen mycket lite av katadori, och greppar också munadori över ena bröstet på höger eller vänster sida, och inte i mitten på keikogins slag. Därmed fyller munadori i mångt och mycket en liknande roll som katadori. I zagi (suwariwaza) examineras det enskilt på dannivå, så också i kombination med menuchi eller i tantodori med grepp om axel och hot med kniv fram- eller bakifrån (mae/ushiro kara tsukeru).

Vi har utforskat endast två tekniker, iriminage och nikyō. Med iriminage var fokus på de olika sätten att hantera munadori. Statiskt eller i flytande form, även med atemi på underarmens insida. Vi tittade närmare på det så viktiga första insteget som är kritiskt såväl i tachiwaza som zagi för att hamna rätt i relation till uke. En viktig punkt som fick ta lite extra tid var också själva avslutet på iriminage. Exakt hur tar vi balansen, och vartåt kastar vi? Ōsensei pratade om ”tetsu no wa”, att vi formar en järnring, vilket är ett uttryck för att vi fokuserar vår kraft på insidan av armarna. Men vi använder vi också utsidan, tegatanasidan, och det är inte alltid helt självklart hur vi som nage förflyttar kraft mellan ut- och insida, och även från ukes extremiteter till centrum och tillbaka utåt igen. Ett område som kan ta många år att börja hitta rätt i.

Med nikyō studerade vi hur man behöver röra sig för att komma runt greppet i dräkten och positionera sig för att kunna applicera tekniken korrekt. Både hur och när kroppen behöver anpassa sig för att hitta rätt kontaktyta gentemot ukes L-formade underarm och hand. Vidare tittade vi på tre variationer som Kobayashi-sensei gärna undervisar som en följd. Den första med grepp underifrån, den andra hur vi hanterar en höjd armbåge från uke. Vi avslutade med hur vi kan göra nikyō utan sedvanlig koppling till nages bröst och vi istället tar stöd av vår egen panna.

Då det är jo-månad har vi också gått igenom samtliga jō awase. Nedan finns en film där Hiroaki och Kaho Kobayashi går igenom dem med samtliga av de viktiga punkter jag undervisat. Som jag nämnt är det flera av dessa som ändrats eller missförståtts och det kan vara lite vanskligt att leta material, men den här är utmärkt. Och kom ihåg, det är awase som är i fokus, samtidigheten, synkroniseringen. Det är inget före eller efter, ingen reaktion och motreaktion. Bara sammansmältning av rörelser.